Att leva med hörselnedsättning eller
dövblindhet är en enorm sårbarhet.
Men i äldreomsorgen saknas ofta
kunskap och rutiner.
Hörselnedsatta kan inte alltid uppfatta dialekter eller brytning – hjärnan hör bara fragment.
Det handlar inte om ovilja, utan om en funktionsnedsättning.
Blinda är helt beroende av att alla
personalen berättar, beskriver och
skapar trygghet.
Dövblinda blir ofta helt utlämnade – utan rätt bemötande kan livet på ett boende bli outhärdligt.
I Sverige lever 1,7 miljoner människor med hörselnedsättning, men
äldreomsorgen saknar ofta både rutiner och kompetens.
Vi behöver hörselombud, utbildning och ett bemötande som ser hela människan.
Ingen ska behöva känna sig rädd,
övergiven eller panikslagen för att
personalen saknar
kunskap.
I mitt arbete med Omsorgskampen har jag gång på gång fått höra detta i samtal med anhöriga.
Men det är inte bara de anhöriga själva som berättar – även personal och chefer har bekräftat
att det faktiskt går till så här.
På boenden där vanvården är en daglig
verklighet på grund av okunskap, ses
anhöriga som ställer frågor eller krav som obekväma.
När personal bemöter fel eller gör misstag vänds skulden istället mot anhöriga, som blir kallade ”hotfulla” eller påstås skapa ”obehag”. Då används 66A som vapen för att stänga ute dem – trots att 66A enligt Socialtjänstlagen bara får användas vid allvarliga
ordningsstörningar, aldrig för att tysta kritik.
Sekretess, som enligt Offentlighets- och
sekretesslagen är till för att skydda
omsorgstagaren, missbrukas istället för att skydda personal och chefer.
Anhöriga nekas information som de både har rätt till och behöver för att kunna värna sin närstående.
Chefer går så långt att de anklagar anhöriga för att ljuga – ett maktmedel för att skrämma dem till tystnad.
Jag har även fått höra om fall där personal övertalat en omsorgstagare med intellektuell
funktionsnedsättning att skriva på sekretess mot sin egen mamma – mitt i en situation där
mamman försökt skydda sitt barn från en
personal som utsatt det för sexuellt övergrepp.
Det man återigen glömmer här är att i denna maktkamp blir både den anhörige och
omsorgstagaren lidande.
Den anhörige tystas – och den som mest
behöver stöd lämnas ensam.
Det här är också ett brott mot anhörigas och omsorgstagares rättigheter:
• Patientlagen (2014:821): Patienten har rätt till information och delaktighet.
Att pressa någon med intellektuell funktionsnedsättning att skriva på sekretess är rättsvidrigt.
• Socialtjänstlagen (2001:453) och Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30): Samarbete med
anhöriga ska vara en självklarhet.
• Visselblåsarlagen (2021:890): Den finns för att skydda den som slår larm om missförhållanden
– inte för att straffa dem.
• Brottsbalken: Att utnyttja en funktionsnedsatt person på det sättet kan vara både olaga tvång och ett sätt att försvåra utredning av sexuella övergrepp.
Att använda lagar på det här sättet är inte bara fel – det är att bryta mot dem.
Omsorgen ska bygga på trygghet, respekt och samarbete. Inte på maktspel, utestängning och övergrepp.
Låt mig vara mycket tydlig, detta är också ett tecken på att man glömt helt att man arbetar med människor och tappat all professionalism i sitt hanterande av det komplexa med att oro och att se de man älskar vanvårdas/ må dåligt skapar frustration och ilska som är naturliga mänskliga reaktioner och som människor som arbetar med omsorg borde kunna hantera.
Hur fungerar vården på äldreboenden?
Många vet inte hur det går till på våra äldreboenden, demensboenden och inom hemsjukvården.
I praktiken träffar läkaren ofta aldrig
patienten, utan fattar beslut utifrån
sjuksköterskans redogörelse – som i sin tur bygger på undersköterskors och vårdbiträdens observationer.
Detta strider mot Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) som kräver en god och säker vård, och mot Patientsäkerhetslagen (PSL) där vårdgivaren har ansvar för att förebygga vårdskador.
Redan där är det patientosäkert.
När man dessutom lägger till bristande kompetens, språkförbistringar och brist på erfarenhet blir följden ofta vanvård och i värsta fall dödsfall – utan att någon hålls ansvarig.
Som om det inte vore nog finns det
fortfarande inget gemensamt
journalsystem för vården och
omsorgen.
Läkare, sjuksköterskor och omsorgs -
personal ser bara delar av vården –
aldrig hela kedjan.
Viktig information missas, och ansvaret faller mellan stolarna.
Och för de boende själva är möjligheten att välja nästan obefintlig.
De tilldelas en läkare och
vårdcentral kopplad till boendet – och får inte byta, trots att Patientlagen garanterar rätten att välja vårdcentral och läkare.
Till detta kommer en avgörande detalj: allt som läkaren ordinerar ska kunna
läsas, förstås och följas upp av personalen. Men när vi vet att det på många håll inte ens talas begriplig svenska – hur ska det då gå att läsa läkemedelsordinationer, dokumentera korrekt och journalföra på ett patientsäkert sätt?
Det här bryter alltså inte bara mot lagen, utan också mot varje grundläggande princip om trygghet, delaktighet och
värdighet i vården.
Det här är inte enstaka missar. Det är systemfel och det är våra äldre som
betalar priset.
